En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

måndag 1 juni 2015

Juni 1


Då var vi inne i det här halvårets sista månad och den första dagen i juni blev exakt lika kall och blöt som dagarna i maj har varit. Hörde för en stund sedan att om det dåliga vädret håller i sig en dag till så blir det den sämsta väderleken sedan någon gång på 1800-talet. Det är väl lika bra att hoppas på ett nytt rekord när det ändå är som det är.


En bro över besvärligt vatten? Nja, så mycket vilt vatten rinner det inte i diket som den här bron går över, det är nog mera bron som kommer att vara besvärlig att ta sig över inom en snar framtid. Jag tycker inte det var så länge sedan Gunnar byggde den, för att få en genväg då han skulle till sin stuga i Berget. Numera går inte Gunnar till stugan, det är alltför kuperad väg för att rullatorn ska ta sig fram och orken räcker nog inte ens till för att han ska komma sig ner till bron. Det är inte bara det materiella som gnags av tidens tand och 90 år är ändå en avsevärd ålder.


I skogskanten, ovanför den charmiga tillbyggda sommarstugan Gunnar har "Sör i Berget", ligger några rostiga hinkar, troligen kvarlämnade från den tid då Olov Andersson och hans syster Ester bodde här och drev ett litet, litet jordbruk. Man kan tycka att hinkarna ligger där och skräpar, men dom blir nästan som en liten installation som minner om tider som varit, och som aldrig kommer tillbaka.


Fuset (lagården), troligen sommarfuset, har gett upp för länge sedan och kommer om några år helt ha återgått till naturen, men när jag går förbi där med mina hundar, kan jag fortfarande tänka mig hur det var här, på den tiden den lilla, lilla jordbruket fortfarande var levande.


 Tänk att behöva hämta sitt vatten, i sommarvärme liksom i bistraste vinterkyla, nere i backen där kallkällan svämmar över. Att gå ner med tomma hinkar var nog inte så besvärligt, det skulle i så fall vara för halkan, men att sedan kånka de vattenfyllda hinkarna uppför den branta backen, utan att vattnet skvimpade över, var nog inte så lätt.


Nu står det tomma bostadshuset, till skillnad mot sommarstugan, och förfaller så sakteliga, de nuvarande ägarna visar inget intresse av att rusta upp det. Man kan se hur skogen kryper allt närmare och hur markväxtligheten liksom smyger sig in genom den snart nerrasade källardörren.

Hundarna är lite nyfikna på den där öppningen, men jag låter dom inte gå in där för jag har fått för mig att det kan vara ett tillhåll för grävlingen som rör sig i det här området.



6 kommentarer:

  1. Nostalgisk fotokavalkad. Så intressant.
    Väcker många tankar.
    Vemodig - och samtidigt vacker dokumentation.

    SvaraRadera
  2. Tråkigt att huset får förfalla och att ingen bryr sig längre. Vi har en likadan soptipp här i skogen, där de dumpat hinkar och annat som gått sönder med tiden i lantbruket. Har hittat lite roliga zinksaker där, som jag tagit hand om.

    SvaraRadera
  3. Tråkigt nog ser det ut så på alltför många ställen men egentligen är det inget nytt. Under tiden för generationsboende byggde alltid de unga nytt och de äldre generationernas hus förföll varefter tiden gick. Men en bit vemodig historia med fina bilder.
    Kram /Kerstin

    SvaraRadera
  4. Åååå, hinkarna skulle jag ta hand om direkt och plantera i ;) Gino är helt förtvivlad (stark överdrift) över allt rostigt som jag släpar hem från soptippar i skogen... och man blir allt lite ledsen över att se att hus bara får förtvina.

    SvaraRadera
  5. Vilken intressant nostalgitripp du bjuder på.
    Jag förstår att du har många minnen förknippade till stället och de som bodde där.
    Kram/Kicki

    SvaraRadera
  6. Så fint du återger den här historien både i text och bild. Intressant att få ta del av och vilka fina fotomöjligheter du hittar runt om i din omgivning.
    Vädret den här våren har verkligen inte inbjudit till så många stunder ute med kameran.
    Allt gott och må vi få en fin sommar, törs nästan inte tänka på hur mycket mygg det ska bli efter allt regnande.
    Hälsningar
    M

    SvaraRadera