En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

torsdag 8 oktober 2015

Oktober 8


I dag fyller Cilla 9 år! Hipp, hipp, hurra för henne! Någon tårta blir det inte för hennes del, men kanske det blir en bit leverpastej i matskålen. 

Då min man och jag tänker tillbaka på dagen då vi hämtade henne i Kalix, är det inte i första hand den lilla valpen vi tänker på utan mera på att det hade kunnat bli den sista dagen i livet för både min man, mig och Cilla. 

Den 12 januari 2010 skrev jag om den resan här i min blogg och för att ni ska slippa vara nyfikna har jag kopierat in den i dagens inlägg.




Nästan vid vägs ände

När vi körde ut bilen ur garaget kom dom första regndropparna. Det hade kommit ganska mycket snö dagarna innan och vägarna var inte särskilt välplogade. Det var den 8:e december 2006 och min man och jag skulle köra till Kalix för att hämta en hundvalp. Vi beslöt att köra över Ålund och den vägen komma ut på E4:an vid Piteå. Ett beslut vi ångrade ganska snart då väglaget bara blev värre och värre. Vi kom oss ut på motorvägen och där var det i det närmaste barmark, vilket var en lättnad. Men vädret blev sämre och nu började det snöa ordentligt. Efter mycket om och men kom vi oss till Kalix, hälsade på folk och hundar, pratade, fikade och skrev kontrakt. Valpen var vår och vi började vår resa hemåt. Den blev inte roligare än resan norrut, tvärtom, men så småningom stannade vi till i Byske för att köpa välling till den lilla ulltussen jag hade i knät.

När vi startade igen visade bilens display att vi måste fylla på olja. Bilen var tämligen ny, och då brukar man tydligen behöva fylla på oljan nån gång. Det blev till att köra raka vägen till Skellefteå och fort fick det gå för att hinna dit innan bilfirman stängde. Motorväg hela vägen, det hade slutat snöa, vägen var bra. Vi passerade Kåge i tillåten hastighet, och började köra uppför backen vid Kågesågen. Naturligtvis fick vi en långtradare framför oss i den branta backen men det var ju bara att lägga sig i omkörningsfilen, inga problem med det.

När vi ligger mitt för långtradaren ser vi två billyktor som kommer rakt emot oss. Som tur var reagerade min man med ryggmärgen, gasade på för full, slängde sig in framför lastbilen, som slängde sig på signalhornet och brölade för fullt. En personbil passerade oss med en hårsmån. Åt fel håll! Min man sa: "Vad är det för fel" och först då insåg jag att vi just hade klarat livhanken med några centimeters marginal. Jag tror att varken jag, min man eller lastbilsföraren fattade vad som hände förrän det redan hade hänt. Då fick jag frossa och blev illamående med tanke på att bilen vi mött fortsatte att köra nerför backen som om ingenting hade hänt. I vilket ögonblick som helst kunde han krocka.

När vi for hemåt igen väntade jag mig att jag skulle få se ambulanser och polisbilar, men ingenting. Trafiken flöt på om vanligt. Av en slump hade en bekant till oss kört norrut parallellt med bilen i fel körfält, dock senare än vi hade mött honom. Han sa att alla hade blinkat och försökt påkalla uppmärksamhet, men bilen hade kört förbi två avfarter innan den äntligen körde av vid den tredje. Utan att krocka. Snacka om änglatur.

Men i backen vid Kågesågen hade våra liv kunnat få ett hastigt slut och det tänker jag på varje gång jag kör där.


1 kommentar:

  1. Ibland hänger det på en tråd.... Puh - tur att maken hade snabb reaktionsförmåga!
    Man kan ju undra hur mötande bilist tänkte. Äldre person?

    SvaraRadera