En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

söndag 31 januari 2016

Januari 31

Sista chansen någonsin att skriva ett inlägg under januari 2016. Aldrig mer ska denna dag komma åter, tiden rullar vidare utan att se bakåt. Det gäller väl att utnyttja dagarna efter bäst förmåga, men många gånger slösar jag bort dom på just ingenting. 



Emellertid har denna dag känts i allra högsta grad välanvänd. Dottern, mågen och barnbarnet Lottie har varit här från förmiddag till middagstid. Vi tog en tur utmed Mullbergsvägen och hade med oss både pulka och spark. Lottie måste ha tjuvtränat på att sparka på dagis för hon visste direkt att man skulle stå med ena foten på meden och sparka med den andra. Synd att vi inte har en spark i barnstorlek, då skulle det har gått så mycket lättare för henne.


När vi vände för att gå hem, var Helen plötsligt försvunnen och kom inte då jag ropade, så jag fick gå för att leta reda på henne. Då upptäckte jag färska älgspår på vägen. En älg som kommit från andra hållet hade tydligen vänt ungefär där vi vände och nu var Helen på älgjakt. Man skulle kanske inte tro att en liten knähund som Helen har så mycket till jaktinstinkt, men det har hon. Mycket mer än Cilla faktiskt. Nu kom hon i alla fall farande som en liten pälsboll och vi fortsatte hemåt.


När det så småningom var dags för skellefteborna att åka hem hade Lottie precis hittat igen legolådan och ignorerade helt mammas tillsägelse om att komma ner för att klä på sig för hemfärd. Jag, som gjorde henne sällskap vid legobitarna, försökte få  henne att gå ner till mamma, men hon hade ingen tanke på att fara hem. Till slut sa jag att hon måste ju i alla fall gå ner och vinka till dom när dom skulle åka, tänkte att hon då skulle få brått att hinna med dom, och det fungerade. Riktigt bråttom blev det, "måste vinka mamma och pappa", men mer än så hade hon inte tänkt göra. Det blev en viljornas kamp och efter mycket om och men hade hon slutligen overall, mössa och stövlar på sig. Trots hennes motstånd blev det aldrig skrik och gråt, hon verkade mera road över att hon kunde visa vad hon ville. Lilla goa rackarunge!




1 kommentar:

  1. Underbart med barn och deras sätt att hantera världen. Blev du inte rädd när hunden fick upp ett spår och försvann? Älgarna är ju stora. När jag ser din första blid i inlägget tänker jag på konst. Förra året målade vi träd som stod som dessa men det var vårmotiv. Jag skulle hellre målat dessa för jag föredrar vintern.
    Ha en fin vecka
    Kram

    SvaraRadera