En text- och fotoblogg

Konstruktiv fotokritik mottages gärna

måndag 8 februari 2016

Februari 8

Inget är som takrastider. Alltså när utetemperaturen stiger över nollan och snön på taket kommer på glid. Vi människor hör inget, men är man en lagotto hör man allt som rör sig. Jag tror inte ens en snäcka skulle kunna glida in här i stugan utan att Cilla skulle höra det. 



När det kommer till snö som rör sig på taket visar hon det först med en allmän oro, vankar omkring och vill gärna bli klappad. Så småningom eskalerar det genom att hon börjar gräva. Nu är det inte helt lätt, tack och lov, att göra hål i golvet, så då övergår hon till att försöka gömma sig under bord, stolar, sängar, allt som går att tränga sig under. I det skedet börjar hon också att gnälla och aldrig hittar hon en plats nog säker. Här är det risk för att även matte börjar bli hysterisk, eftersom nätterna är värst och då vill matte sova utan att stolar och bord vräks omkull. 

Natten till i dag försökte jag först lägga mig med hundarna i kammaren på nedervåningen, det rum jag sitter i nu och där Cilla i detta ögonblick sover lugnt under datorbordet och Helen snarkar i sin korg som står bredvid. I natt blev det inte mycket till sömn, så tillslut tog jag en jacka över morgonrocken och stövlar på fötterna och gick ut med Cilla till bilen i garaget. Hon fick helt enkelt hoppa in i sin bur i bagaget och bli kvar där. Hon har varit med om det ett par gånger förut och där verkar hon känna sig säker. Hon får en extra dubbelvikt tjock hundfilt med sig att ligga på och hon  har aldrig krafsat omkring den när hon blivit utvisad.



Hur natten som kommer blir vet man aldrig. Det har smårasat snö från taket under kvällen och just nu är hon lugn. Det är bara att hoppas på en lugn natt. Det blir tidig uppstigning i morgon, för husse ska med en tidig buss från Skellefteå till NUS och jag ska hinna ta en skogspromenad innan jag får hämtning till vattengympan. 

Snälla Cilla, sov gott i natt!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar